Långsamma veckan
Jo, det känns faktiskt som att den här veckan har varit oerhört lång. Förra vecka rusade förbi i ett svep, men denna vecka har verkligen varit lång.
Nåväl. Tre gånger har vi so far hunnit spela volleyboll, jag och Gabriel (samt Dennis en av gångerna), plus att vi har varit ner på Luleå Hamnfestival alla dagar. Så dagarna är inte helt händelselösa, men veckan känns ändå som en evighetsvecka.
Kanske är det för att jag vet att det nu bara är 6 dagar kvar tills vi tar en roadtrip, jag+Gabriel+Dennis, ner till Söderhamn och hälsar på i drygt en vecka. Eller så är det för att vädret är så otroligt fint, och jag blir rastlös om jag inte kommer ut strax efter att jag har vaknat. Vem vet.
Förhoppningsvis hinner jag och Gabriel också fara ut till mina svärföräldrar några dagar i början på nästa vecka, så att vi hinner se dem och passa på att bada i Valvfors medan det är soligt och varm och fint.
Kanske är det för att jag vet att det nu bara är 6 dagar kvar tills vi tar en roadtrip, jag+Gabriel+Dennis, ner till Söderhamn och hälsar på i drygt en vecka. Eller så är det för att vädret är så otroligt fint, och jag blir rastlös om jag inte kommer ut strax efter att jag har vaknat. Vem vet.
Förhoppningsvis hinner jag och Gabriel också fara ut till mina svärföräldrar några dagar i början på nästa vecka, så att vi hinner se dem och passa på att bada i Valvfors medan det är soligt och varm och fint.
Igår var vi för övrigt ner på Hamnfestivalen av endast en anledning:
Kl 18, då jag stod och lagade mat, frågade jag Gabriel om han kunde kolla upp om det var några bra artister som skulle spela den kvällen. Gabriel kollar upp, och säger då att Bo Kaspers Orkester ska spela... Klockan 19. Bråttom, bråttom, tänkte fröken Ekströms hjärna, skyndade sig med maten, kladdade på lite smink, satte en keps på huvudet, och hann precis lagom ner till konserten började.
Ohyggligt bra konsert, och jag ger all min respekt och heder till Bo Kaspers Orkester!
Dock kände jag under konsertens gång att det här hade verkligen varit något som Daniel hade gillat. Det har nu gått drygt 2 och en halv månad sedan han lämnade jordlivet, men det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Inte bara för de fina fotografierna jag har på kylskåpet, utan för att Daniel för mig främst var musik, och i all musik som når mina öron så vill jag tro att Daniel är med mig. I alla toner, i alla harmonier och hymner, så minns mitt hjärta honom otroligt mycket. Livet är och förblir orättvist, så är det bara, men det är okej att sakna och vara arg på orättvisan ibland, så länge man inte glömmer bort vardagen och allt det fina i livet.
Jag har till exempel världens finaste sambo, jag har tak över mitt huvud, jag har råd med mat till oss båda varje månad, jag hör och ser och har alla mina sinnen kvar, och jag får uppleva allt underbart som finns på jorden varje dag. Det är inte illa det!
Jag har till exempel världens finaste sambo, jag har tak över mitt huvud, jag har råd med mat till oss båda varje månad, jag hör och ser och har alla mina sinnen kvar, och jag får uppleva allt underbart som finns på jorden varje dag. Det är inte illa det!
Gabriel har åkt iväg till Boden en sväng nu, för en återträff med sin gamla gymnasieklass. Jag ska försöka sysselsätta mig själv fram tills han och Dennis entrar lägenheten om några timmar. Sedan bär det eventuellt av ner på Hamnfestivalen igen för att kika runt lite, we'll see.
Ett låttips till alla, från gårdagens konsert, är Bo Kaspers version av Nationalteaterns Mr John Carlos:
Lyssna och njut!
/ Rebecca