Sunny sunday

En riktigt superskön söndag måste medges att denna dag har varit! Även om den inte började särskilt fint, så tog den snabbt fart i en bättre riktning:

Började dagen med att jag hade ställt klockan på 08.30 för att i lugn och ro hinna duscha, äta frukost och göra mig i ordning innan påskmässan i Domkyrkan... Trodde jag. Kom jag ihåg att ställa fram klockan en timme innan jag gick och lade mig igår? Svar nej. Ställer min mobil om sig av sig själv? Svar nej. Så när jag i lugn och ro slår mig ner med min smörgås och ett glas mjölk framför nyhetsmorgon på tv:n blir jag plötsligt smärre förbluffad. På tv:n står det att klockan är 10.13. Min buss går 10.21. Mässan börjar 11.00. Nästa buss går 10.51. Mackan i papperskorgen, mjölken i vasken, tandborsten i munnen samtidigt som träningskläder ska packas för planerad träning efter mässan. Hann jag med bussen? Nej. Var jag bitter och irriterad? Ja. Jag bestämde mig dock för att ta bussen kl.10.51 och komma lite sent ändå. Det viktigaste var ändå att få närvara, om det då blev 10-15 minuter sent så fick det vara så. Under bussresan märkte jag också hur stressen gjorde mig irriterad på allt, till och med ett litet barn som skrek (och jag brukar, med handen på hjärtat, aldrig irritera mig på barn som skriker, utan snarare tycka att det är vackert och längta tills det är min tur). Jag lugnade mig själv sinsemellan med att jag visste att grunden till irritationen var stressen, och att det inte var någon annans fel än mitt eget.
Väl inne i kyrkan tänkte jag avnjuta påskmässan. Musiken, framförd av Schola Cantum (eller vad de nu heter) var vacker som alltid, men jag hörde verkligen inte ett ord av vad prästerna sade. Jag fick inte heller igång T-läget på hörapparaterna, så att jag kunde få in mikrofonerna i dem. Så lite besviken blev jag över att missa allt som sades, men njöt samtidigt av den vackra musiken, nattvarden och icke att förglömma kyrkkaffet efteråt. Vid kyrkkaffet slog jag mig ner vid en kvinna och man, ytterst trevliga och sociala. Av någon konstig anledning så kom vi redan vid början av vårt samtal in på fallskärmshoppning, och liknande ting där ikring. Jag tror konversationen varade upp mot 40 minuter, innan vi tackade för oss och lämnade igen kaffekopparna. Mäkta trevligt, måste jag säga!
Då jag vandrade från kyrkkaffet var jag således på betydligt bättre humör och redo att ta upp träningen som nu har legat vilandes i drygt 1 och en halv vecka (!). Problemet var dock min något tomma mage. Men jag gav inte upp för det! Jag var bestämd, och gav gärnet - rygg och biceps, jajjemensan! Jag körde hårt, och avslutade med en kvart cardio på det. Det kanke inte ser så mycket ut, men jag kan säga att redan innan cardion så började min mage att protestera i hunger, så jag är ytterst nöjd med min prestation. Klämde i mig en proteindrink och for sedan hem med bussen.
Väl hemma slogs hockeyn på via kanal 5, hjärtat låg som en katt i mitt knä och vi hejade fram Luleå från soffan (förvisso skrek nog Fredrik betydligt högre än vad en katt vanligtvis gör, men det var ändå lite "cat-feeling" över det hela). Jag kan ju inte låta bli, nu när Brynäs inte längre är i slutspel, att bli lite Luleå-patriot och heja de fram till en seger. Det hade jag nog aldrig föreställt mig för något år sedan, men idag stod det Luleå i mitt hjärta.
Mat fixades, och sedan kikade jag och hjärtat klart på 3:e Pirates (som jag fortfarande är osäker på om jag hade sett förut), innan det var dags för hjärtat att fara iväg för ännu ett nattskift.

Och nu sitter jag här, alldeles tillfreds med min söndag, och ser fram emot vad kommande dagar också har att erbjuda.




Det finns  dagar då livet är lite extra vackert, framförallt dessa dagar då solen tittar fram. 
Le, för det gör jag!

// Rebecca