Music, music, music!
Jag kan ju inte lämna bloggen oberörd om kvällens konsert när jag faktiskt har lite tid så här på kvällskvisten.
Jissaness vilka fantastiska elever vi har på Furupark! Det dansades och sjöngs, spelades piano och gjordes häftiga breakdance-rörelser, showen bjöd på allt! Och det häftigaste av allt är att majoriteten av allt jobb har eleverna gjort själva. De har fixat ihop något helt fantastiskt, som jag, liksom många andra, får äran att ta del av. Jag tror inte att jag kan bli mer nöjd!
Självklart halkade man snett på något ackord och så, men hey - vi är alla mänskliga och kan göra fel.
Imorgon nalkas således konsert nr.2. Samma repertoar som ikväll, förutom att jag och Daniel ska köra vårt pausnummer också, vilket också känns superroligt.
Alltså, Daniel, för er som inte har träffat honom eller hört honom spela... Ofta hittar man olika musikaliska förebilder, Jimi Hendrix är ett exempel på en människa som för mig skapade något fantastiskt varje gång han tog i en gitarr. Dessa människor är ofta dock just "kändisar", i alla fall de man höjer till skyarna och avgudar, MEN - så fick jag höra Daniel Hermansson spela och sjunga. Och vad den karln än tar i beträffande musikväg så blir det helt magiskt! Jag har riktigt svårt att slita mig iväg om han sätter sig och spelar, trots att jag har tagit på mig jackan och verkligen är på väg. Det går inte att gå, för varje ton som rör sig i rummet, skapat från den mannens fingrar, är ren och skär magi. Jag är tacksam, oerhört tacksam, över att överhuvudtaget få möjlighet att spela/sjunga med en sådan människa.
Nu går det ju kanske inte så långt att det tillägnas en tatuering i detta fall (har ju en för Jimi Hendrix, men det skulle kännas lite konstigt att ha "Daniel Hermansson" intatuerat på kroppen, höhö), men jag ger min största tacksamhet och framförallt så viger jag varenda möjliga minut till att njuta av den musik han framför.
Det här kanske låter lite skumt, eller som om jag skulle ha en crush för människan, sådant är inte fallet, och det hoppas jag att de flesta av er förstår, men - om ni hörde honom spela och sjunga skulle ni förstå min fascination, promise!
Nåväl, åter till fotbollen, där Sverige bannemig får ta och skärpa sig om jag ska kunna somna gott sen!
So long, fuckers!
// Allergo
Jissaness vilka fantastiska elever vi har på Furupark! Det dansades och sjöngs, spelades piano och gjordes häftiga breakdance-rörelser, showen bjöd på allt! Och det häftigaste av allt är att majoriteten av allt jobb har eleverna gjort själva. De har fixat ihop något helt fantastiskt, som jag, liksom många andra, får äran att ta del av. Jag tror inte att jag kan bli mer nöjd!
Självklart halkade man snett på något ackord och så, men hey - vi är alla mänskliga och kan göra fel.
Imorgon nalkas således konsert nr.2. Samma repertoar som ikväll, förutom att jag och Daniel ska köra vårt pausnummer också, vilket också känns superroligt.
Alltså, Daniel, för er som inte har träffat honom eller hört honom spela... Ofta hittar man olika musikaliska förebilder, Jimi Hendrix är ett exempel på en människa som för mig skapade något fantastiskt varje gång han tog i en gitarr. Dessa människor är ofta dock just "kändisar", i alla fall de man höjer till skyarna och avgudar, MEN - så fick jag höra Daniel Hermansson spela och sjunga. Och vad den karln än tar i beträffande musikväg så blir det helt magiskt! Jag har riktigt svårt att slita mig iväg om han sätter sig och spelar, trots att jag har tagit på mig jackan och verkligen är på väg. Det går inte att gå, för varje ton som rör sig i rummet, skapat från den mannens fingrar, är ren och skär magi. Jag är tacksam, oerhört tacksam, över att överhuvudtaget få möjlighet att spela/sjunga med en sådan människa.
Nu går det ju kanske inte så långt att det tillägnas en tatuering i detta fall (har ju en för Jimi Hendrix, men det skulle kännas lite konstigt att ha "Daniel Hermansson" intatuerat på kroppen, höhö), men jag ger min största tacksamhet och framförallt så viger jag varenda möjliga minut till att njuta av den musik han framför.
Det här kanske låter lite skumt, eller som om jag skulle ha en crush för människan, sådant är inte fallet, och det hoppas jag att de flesta av er förstår, men - om ni hörde honom spela och sjunga skulle ni förstå min fascination, promise!
Nåväl, åter till fotbollen, där Sverige bannemig får ta och skärpa sig om jag ska kunna somna gott sen!
So long, fuckers!
// Allergo