Anmäl...

... Säger polisen i Tv4-nyheterna. Våga anmäla sexbrott, det är viktigt.
Det är lätt att säga att det ska anmälas, men när en anmälan är gjord, vad händer sen? Inte mycket, uppenbarligen.

Jag anmälde.
Den dagen.
Jag var så fruktansvärt rädd.
Men jag bestämde mig, den dagen, att det var dags att anmäla.
Det skulle få ett slut.

Jag gav er klänningen, jag gav er kärleksförklaringen och sexnovellen.
Ert svar: det är ord mot ord. Du kan överklaga om du vill. Men det leder ingenstans.
Ni kunde ha tagit hans dator. Då hade ni funnit novellen, kärleksförklaringen, bilderna och filmen som han tagit på mig utan min vetskap.

Jag trodde att allt var av godo, från hans sida.

Datorn, mobilen, klänningen, maten, alkoholen, jobbet.
Allt var bara för att jag skulle må bra.
Så var det inte.
Och jag undrar än idag, varje dag hur långt det hade kunnat gå om jag inte hade gått in på polisstationen den dagen. Hur långt var han beredd att gå?

Det var ni som lade ner efter förundersökningen, men det var jag som inte bodde hemma i min lägenhet på 2 månader, för att jag inte vågade.
Det var ni som sa ord mot ord, men det var jag som såg mig om på gatan med magsmärtor varje gång jag såg en silvrig Volvo.
Det var ni som sa att det inte var lönt, men det var jag som fick lämna 2 barn utan att få en chans att förklara varför.

Det du gjorde, men även det polisen inte gjorde, finns med mig varje dag. Det är långt ifrån bearbetat, om det någonsin kommer att bli det.
Det du gjorde, mot mig, önskar jag ingen annan människa i hela världen. Men jag kan inget göra för att se till att det aldrig blir så. För det var ord mot ord.

Det är jag som får fortsätta kämpa, efter att ni gav upp.
En del av min livshistoria valde jag inte själv. Jag var inte med och skapade den, men får ta del av den i resten av mitt liv.
Min rädsla får betala ert lugn.

Fler måste anmäla sexualbrott, säger ni i TV4-nyheterna...
Fler måste bli bemötta med ett försök från polisens sida, säger jag.

Kommentera här: