24, tatarataaa!
Hejsan hoppsan så var man återigen ett år äldre. Firade lite smått med fika på söndagen, men då var det endast svärmor och Robin som kunde komma. Fröken Huuva kikade dock in igår kväll och fikade och bjöd på ett glatt sällskap. Måndagen, det vill säga själva födelsedagen, började bra. Min enda musiklektion den dagen gick strålane och eleverna var superduktiga. Sedan var det dags att jobba extra på fritids. Börjar helt okej, men snabbt så ryker två barn ihop, kastar grejor på varandra, och vad händer? Jo - en av ungarna är uppenbarligen mindre pricksäker än vad han själv trodde, och lyckas kasta en leksakshäst (eller staket, hann ej se) rakt i pannan på mig. Hårt. Så... Grattis Rebecca, en bula i pannan på 24-årsdagen, det var väl precis vad du hade önskat dig!.. Inte direkt kanske. Bulan gör asont än idag, men jag får åtminstone vara glad för att jag inte ser ut som en enhörning, eller något.
Efter jobbet fortsatte dagen i alla fall i en bra anda. Fredrik hade anlänt till hemmet strax före mig, och när jag också anländer får jag börja med att leka "fågel, fisk eller mittemellan" för att leta efter mitt paket. När jag väl rör mig in mot sovrummet möts jag av en gigantisk kartong bakom dörren. Nyfiken som tusan bar vi ut kartongen i vardagsrumet, och jag började att slita upp den. Fedrik, svärmor och svärfar hade köpt en helkroppsspegel åt mig (jag kanske har gjort min röst lite väl hörd kring att detta saknas i vårt hem), och itne vilken spegel som helst heller, utan just den som jag och Fredrik tittade på när vi skulle flytta ner till Luleå, som vi redan då förälskade oss i. Och nu är den min! Yihoo! Så där var lyckan på topp, och sedan fortsatte den med att Fredrik bjöd på middag (jag valde Exotic denna gång), hemma-mys och jag fick Fredrik att hålla om mig tills jag somnade även fast han inte själv skulle sova just då. Mycket mysig födelsedag, after all.
Efter jobbet fortsatte dagen i alla fall i en bra anda. Fredrik hade anlänt till hemmet strax före mig, och när jag också anländer får jag börja med att leka "fågel, fisk eller mittemellan" för att leta efter mitt paket. När jag väl rör mig in mot sovrummet möts jag av en gigantisk kartong bakom dörren. Nyfiken som tusan bar vi ut kartongen i vardagsrumet, och jag började att slita upp den. Fedrik, svärmor och svärfar hade köpt en helkroppsspegel åt mig (jag kanske har gjort min röst lite väl hörd kring att detta saknas i vårt hem), och itne vilken spegel som helst heller, utan just den som jag och Fredrik tittade på när vi skulle flytta ner till Luleå, som vi redan då förälskade oss i. Och nu är den min! Yihoo! Så där var lyckan på topp, och sedan fortsatte den med att Fredrik bjöd på middag (jag valde Exotic denna gång), hemma-mys och jag fick Fredrik att hålla om mig tills jag somnade även fast han inte själv skulle sova just då. Mycket mysig födelsedag, after all.
Inte nog med detta - när jag väl kom hem igår, efter jobb och träning, så möts jag av en sprallig och glad sambo, som har ställt sig och lagat mat, dukat fram vinglas och till och med satt servett runt vinflaskan, samt lagt upp grönsaker och feta på en asiett. Riktigt glatt överraskad blev jag, och kände mig bortskämd som blivit uppvaktad två dagar i rad. Ibland är han bra fin, min Fredrik! Just nu står han dessutom och gör rent hela badkaret på egen hand. Är det en "skämma-bort-Rebecca"-vecka, mån tro?
I onsdags (en vecka sedan) hade jag mitt medarbetarsamtal, och delgav då min syn på min tjänst. Förklarade att arbetsbelastningen är för stor och att jag inte kommer att tacka ja till att förlänga mitt kontrakt med dessa grunder. Båda mina chefer är nu väldigt måna om att hitta en lösning för att få ha mig kvar, och vi får se vad det finns för möjligheter. Mitt krav är i alla fall att tjänsten ska vara på endast en skola samt gå upp till minst 80%. Gör den inte det så är det tyvärr ett facto att jag tjänar mer på att springvikariera, och då försvinner dessutom ansvar med omdömen och betyg. Mina chefer gräver för fullt i detta just nu, det vet jag, och jag är ärligt väldigt glad och tacksam över alla fina ord jag har fått höra om att jag gör ett bra jobb, hur personal och barn uppskattar mig och tycker om mig, och hur gärna de verkligen vill ha mig kvar. Det är nog för mig en ny känsla. Som ung får man oftast slita för ett jobb, men just nu har jag två chefer som sliter mig i varsin arm, och båda två gör allt för att inte behöva släppa taget. Självklart är det ju jobbigt att ställa om sig och hitta en ny lärare mitt i en termin, det förstår jag också, men jag blir lovordad och det värmer ändå litet i hjärtat att få höra att det är just mig de vill ha kvar. De tycker att jag har gjort och gör ett bra jobb. Själv tvivlar jag ju på min insats ganksa ofta, framförallt eftersom det är mitt första år som verksam lärare, men det mottagande och den beröm jag får av kollegor och ledning lyfter mig verkligen i tvivlet. Kanske jag inte bara är en yngling som tränger sig in bland de som har varit i gemet i 20 år? Kanske ser de min potential och kompetens ändå? Jag har fått just detta tydligt sagt och uttalat till mig av mina kollegor och av ledning, och det värmer.
Så vi får se, vad som händerfeter mars. Förhoppningsvis går det att lägga upp detta till en tjänst som gynnar oss båda. Alla kommer ju så klart inte att bli gynnade, eftersom två skolor kommer att förlora sin musiklärare, men det kan ändå bli något bra av det.
Det här kan också vara en av de få gånger i mitt liv då jag faktiskt står på mig, inte är för snäll, och gör det som kommer att vara bäst för mig, för mitt pryke och mitt välmående. Jag lägger för en gångs skull inte störst vikt vid hur det går för alla andra, och vilka problem de måste handskas med, utan känner faktiskt att jag har satt ner båda fötterna på jorden med ett bestämt fokus på mitt eget välmående.
Framtiden känns fortfarande ljus, och jag känner mig på strålande humör idag!
So long, fuckers!
// Allergo
I onsdags (en vecka sedan) hade jag mitt medarbetarsamtal, och delgav då min syn på min tjänst. Förklarade att arbetsbelastningen är för stor och att jag inte kommer att tacka ja till att förlänga mitt kontrakt med dessa grunder. Båda mina chefer är nu väldigt måna om att hitta en lösning för att få ha mig kvar, och vi får se vad det finns för möjligheter. Mitt krav är i alla fall att tjänsten ska vara på endast en skola samt gå upp till minst 80%. Gör den inte det så är det tyvärr ett facto att jag tjänar mer på att springvikariera, och då försvinner dessutom ansvar med omdömen och betyg. Mina chefer gräver för fullt i detta just nu, det vet jag, och jag är ärligt väldigt glad och tacksam över alla fina ord jag har fått höra om att jag gör ett bra jobb, hur personal och barn uppskattar mig och tycker om mig, och hur gärna de verkligen vill ha mig kvar. Det är nog för mig en ny känsla. Som ung får man oftast slita för ett jobb, men just nu har jag två chefer som sliter mig i varsin arm, och båda två gör allt för att inte behöva släppa taget. Självklart är det ju jobbigt att ställa om sig och hitta en ny lärare mitt i en termin, det förstår jag också, men jag blir lovordad och det värmer ändå litet i hjärtat att få höra att det är just mig de vill ha kvar. De tycker att jag har gjort och gör ett bra jobb. Själv tvivlar jag ju på min insats ganksa ofta, framförallt eftersom det är mitt första år som verksam lärare, men det mottagande och den beröm jag får av kollegor och ledning lyfter mig verkligen i tvivlet. Kanske jag inte bara är en yngling som tränger sig in bland de som har varit i gemet i 20 år? Kanske ser de min potential och kompetens ändå? Jag har fått just detta tydligt sagt och uttalat till mig av mina kollegor och av ledning, och det värmer.
Så vi får se, vad som händerfeter mars. Förhoppningsvis går det att lägga upp detta till en tjänst som gynnar oss båda. Alla kommer ju så klart inte att bli gynnade, eftersom två skolor kommer att förlora sin musiklärare, men det kan ändå bli något bra av det.
Det här kan också vara en av de få gånger i mitt liv då jag faktiskt står på mig, inte är för snäll, och gör det som kommer att vara bäst för mig, för mitt pryke och mitt välmående. Jag lägger för en gångs skull inte störst vikt vid hur det går för alla andra, och vilka problem de måste handskas med, utan känner faktiskt att jag har satt ner båda fötterna på jorden med ett bestämt fokus på mitt eget välmående.
Framtiden känns fortfarande ljus, och jag känner mig på strålande humör idag!
So long, fuckers!
// Allergo