Uppåt!
Och helt plötsligt vände dagen till en fin dag! Mamman ringde, och vi pratade om allt. Kom fram till massvis med kloka saker:
1. Kolla upp möjlighet till KBT-terapeut (något jag tänkt på själv)
2. Sänk ribban/sluta att ställa så höga krav på mig själv (vilket alltid har varit ett problem jag får trilskas med)
3. Ta mig tid och tillåta mig själv att gråta ut
4. Komma ihåg att se de positiva sakerna i en dag, släppa det negativa och minnas det som var positivt med dagen
5. Börja med mer självpeppning
6. Våga visa mig sårbar i mitt föhållande (för mig kan detta tes extremt jobbigt, då jag vill visa mig själv som en positiv människa i alla lägen, men att vara ledsen, arg eller upprörd är ju också en del av mig, så jag kan inte gömma undan den delen hela tiden).
Dessutom fick jag ett fint sms från Fridis om att hon saknar mig. Och som jag saknar henne också! Vi båda är hemma och är sjuka nu, så det blir ju inte riktigt till att träffas ännu, men snart så!
Till råga på det så ringde bästa Ante för att berätta hur bra jag är och att mina vänner också tänker på mig. Finaste samtalet på länge! Dessutom gav han mig en tankeställare som jag inte har tänkt på förut: jag är van vid att ständigt kunna röra på mig, dels fysiskt med träning, men sedan har jag också exempelvis under min tid i Härnösand alltid haft mina hönor. Det har alltid funnits någon att prata med och umgås med. När jag nu bor här, inte känner så många och Fredrik jobbar, så ser inte den sociala sidan ännu lika ut, och efter min knäskada så har ju träningen inte alls fungerat som jag vill. Dessa två faktorer kan också tynga ner min energi, så klart!
Sen pratade jag och mamma en del om höstmörkret och vad det gör för humöret också. Så, förhoppningsvis, så komemr det snart en vändning, sakta en säkert, då snön kommer och ljusar upp vardagen lite grann. Det kan också vara värt att titta upp möjligheterna till en personlig tränare som kan hjälpa mig att träna utan att det ska ta för mycket skada på knät. Jag vet ju att jag blir mycket gladare när jag får träna. Tänkte dessutom att till våren, när jag inte har Knatteskutt längre, så kan jag anmäla mig till aspirantgruppen (eller vad den nu hette) för Luleå Bugg & Swing och därmed visa att jag söker en tävlingspartner. På så vis kommer jag kanske igång ordentligt med dansen igen också, denna glädjespridare!
Så kvällen slutar kanske betydligt mer positivt än vad denna dag började, och just nu kan jag knappt bärga mig tills Fredrik kommer hem så att jag kan få krama honom och säga att jag älskar honom. Sen ska jag kurera så in i nordens imorgon så att jag är pigg nog att jobba på fredag och redo för en helg i Johans stuga!
Tack alla underbara människor som finns där i vått och torrt! Utan er vore livet inte lika fint!
So long, fuckers!
// Allergo
1. Kolla upp möjlighet till KBT-terapeut (något jag tänkt på själv)
2. Sänk ribban/sluta att ställa så höga krav på mig själv (vilket alltid har varit ett problem jag får trilskas med)
3. Ta mig tid och tillåta mig själv att gråta ut
4. Komma ihåg att se de positiva sakerna i en dag, släppa det negativa och minnas det som var positivt med dagen
5. Börja med mer självpeppning
6. Våga visa mig sårbar i mitt föhållande (för mig kan detta tes extremt jobbigt, då jag vill visa mig själv som en positiv människa i alla lägen, men att vara ledsen, arg eller upprörd är ju också en del av mig, så jag kan inte gömma undan den delen hela tiden).
Dessutom fick jag ett fint sms från Fridis om att hon saknar mig. Och som jag saknar henne också! Vi båda är hemma och är sjuka nu, så det blir ju inte riktigt till att träffas ännu, men snart så!
Till råga på det så ringde bästa Ante för att berätta hur bra jag är och att mina vänner också tänker på mig. Finaste samtalet på länge! Dessutom gav han mig en tankeställare som jag inte har tänkt på förut: jag är van vid att ständigt kunna röra på mig, dels fysiskt med träning, men sedan har jag också exempelvis under min tid i Härnösand alltid haft mina hönor. Det har alltid funnits någon att prata med och umgås med. När jag nu bor här, inte känner så många och Fredrik jobbar, så ser inte den sociala sidan ännu lika ut, och efter min knäskada så har ju träningen inte alls fungerat som jag vill. Dessa två faktorer kan också tynga ner min energi, så klart!
Sen pratade jag och mamma en del om höstmörkret och vad det gör för humöret också. Så, förhoppningsvis, så komemr det snart en vändning, sakta en säkert, då snön kommer och ljusar upp vardagen lite grann. Det kan också vara värt att titta upp möjligheterna till en personlig tränare som kan hjälpa mig att träna utan att det ska ta för mycket skada på knät. Jag vet ju att jag blir mycket gladare när jag får träna. Tänkte dessutom att till våren, när jag inte har Knatteskutt längre, så kan jag anmäla mig till aspirantgruppen (eller vad den nu hette) för Luleå Bugg & Swing och därmed visa att jag söker en tävlingspartner. På så vis kommer jag kanske igång ordentligt med dansen igen också, denna glädjespridare!
Så kvällen slutar kanske betydligt mer positivt än vad denna dag började, och just nu kan jag knappt bärga mig tills Fredrik kommer hem så att jag kan få krama honom och säga att jag älskar honom. Sen ska jag kurera så in i nordens imorgon så att jag är pigg nog att jobba på fredag och redo för en helg i Johans stuga!
Tack alla underbara människor som finns där i vått och torrt! Utan er vore livet inte lika fint!
So long, fuckers!
// Allergo