mollergisk

Någonstans undrar jag bara vart all min glädje i livet har tagit vägen. Förut älskade jag att kliva upp om dagarna, se vilka möjligheter som erbjöds och vilka roligheter jag skulle hinna med denna dag. När jag vaknar nu om dagarna är det bara känslan av ångest som kryper upp innanför huden, och jag går i stort sett bara och väntar på att dagens ka ta slut i hopp om att få sova bort ytterligare några timmar. Jag kan inte minnas senast jag var glad en hel dag i streck, jag kan inte minnas när det senast gick en dag utan att jag får kämpa för att hålla tillbaka gråt. Och när jag tänker på allt sådant så går jag så klart ner mig ännu mer. Jag förstår verkligen inte vad som är fel? Hur kunde spralliga, optimistiska, glad-i-livet -Rebecca helt plötsligt gå ner sig till en zombie? Jag vill inte ringa och umgås med någon, för jag är så rädd att inte kunna hålla skenet uppe och bjuda på glädje under umgängestiden. Det känns som ett helvete att jobba och det enda som motiverar mig är den ekonomiska biten. Jag ser alla brister hos mig, och de positiva sidorna är som bortblåsta. Har tänkt länge att jag kanske borde ringa till någon och prata, men jag vet inte vad jag ska säga. Eller prata med Fredrik, men jag vill inte att han ska få uppleva att hans flickvän är ett deprimerat missfoster. Eller boka tid hos en kurator/psykolog, men där tar rädslan över för att de skulle säga att piller är den enda lösningen i dagsläget. Jag fullkomligt vägrar att stoppa i mig ett endaste piller! Jag har sett effekterna av dessa, och de få stunderna som jag känner mig lycklig uppskattar jag till tusen,och det ska bannemig inget piller få ta ifrån mig! Att det brister i självkänslan tror jag inte är så ovanligt hos tjejer i 20-årsåldern, men när mitt självförtroende också brister och all motivation till att kliva upp ur sängen har upphört att existera, då blir jag handfallen. På något sätt måste jag lösa det, men frågan är om det är kurator/psykolog som är det rätta, och kan de hjälpa mig utan att blanda in piller? Fredrik gör mig glad, varje dag, och om det är något jag går upp ur sängen för så är det för att få se på honom, pussa och krama honom. Han är mitt stöd i många sammanhang, men min räsla för att han tar på mig som belastning är så stor. Det är ju JAG som behöver jobba med mig, men Fredrik lever också med mig varje dag, och på så vis blir han delaktig i min bearbetning av mig. Och om han inte klarar det då har jag sabbat det bästa jag har bara för att jag inte kunde "pull it together". Jag vet också att för varje dag jag vaknar så har en dag passerat och jag är på så vis en dag närmre att få träffa min familj. För att få träffa min familj behöver jag ekonomin för att kunna resa ner. Min familj ligger mig så varmt om hjärtat, och jag vill inget hellre än att åka ner och träffa alla, men det är verkligen med bitterhet som jag kliver upp om dagarna. Någon kanske funderar om det är för att jag bor här eller om mitt förhållande inte är bra, men nej, det är inte där det brister. Utan min Fredrik hade det varit hopplöst att kliva upp ur sängen, och jag trivs i Luleå, mycket bättre än vad jag någonsin trott, men inuti mig så är det en gigantisk sten som säger att jag är skit och den här dagen, och nästa, och nästa, kommer också att vara skit. Kan det vara för att jag har en massa förlegat skit som jag inte har bearbetat?.. Jag vet inte.

Jag vet verkligen inte hur jag ska göra, och det känns så jävla tungt.
(Kan också tillägga att jag är hemma från jobbet för att jag är sjuk/mår illa, inget annat, om någon skulle misstro det eller tro att detta inlägget är ett skäl att stanna hemma. Sådant är inte fallet. Jag har jobbat många dagar med feber och diverse, men vid illamående så stannar jag hemma av respekt för mina kollegor och eleverna).