mollergisk

Läskigt? Eller spännande? Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker och tänker. Mest troligt både och...

Ni som helt och hållet saknar minsta tilltro till den mediala världen kan sluta läsa här om ni vill, eller fortsätta på grund av ren nyfikenhet, your choice.
Here's the story:

Då jag och Linda igår var och tittade på Ida's spelning på STUK så blev det en mycket sen natt igår och en riktigt tidig morgon idag. Antalet timmar blundades natten till idag är således mindre än 4. Arbetsdagen har ändå gått riktgt bra och jag kände egentligen inte av någon som helst minskad energi. Men när jag väl kom hem från jobbet... Då slog verkligen tröttheten till.
Frida ringde mig direkt när jag kommit hem, och vi inledde ett samtal som jag hade mina föraningar om redan innan kunde bli långt. Ju längre tid vi pratar i telefonen, desto mer kryper tröttheten på,. Efter en stund har jag svårt att hålla ögonen öppna, även om jag är med i konversationen, och sluter således ögonen något.
Sittandes i sängen under konversationen har jag ansiktet mot tv'n, men ej tv'n på. Jag ser alltså mig själv som en spegelbild i tv'n. Mitt under en av Fridas utlägg blir min trötthet för stor och jag sluter mina ögon något. Jag försöker lite försiktigt att kisandes öppna dem och tycker mig i tv'n se att någon är bredvid mig, så jag slår snabbt upp ögonen och ser en ung kvinna med mörkt hår i hästsvans, iklädd endast svarta underkläder, stå lite böjd över mig, för att sedan snabbt resa sig upp och försvinna ur bilden.
Jag var helt vaken när detta hände, pratade med Frida i telefonen, så det kan hon intyga.
Jag vet ärligt talat inte riktigt om jag blev rädd, eller om jag tyckte det var spännande. Förmodligen både och. Första reaktionen var en viss rädsla, en liten chock med ett sug i magen för att något oväntat dykt upp framför mina ögon. Sedan blev jag nyfiken, mycket nyfiken på vem denna kvinna kan vara. Jag har funderat sedan dess, och ser bilden klart och tydligt i huvudet, men kan ändå inte på något sätt komma på vem det skulle kunna vara.
Jag fick lära mig för några veckor sedan att just när man är på väg att somna så är man som mest medial.
Detta var inget jag någonsin har förväntat mig att få se eller känna i hela mitt liv, så det var verkligen chockartat.
Min första riktigt mediala upplevelse. Vet inte riktigt hur jag ska handskas med det, men antar att det är sådant som visar sig så småningom. Just nu vill jag bara veta vem hon är.



För att övergå till något helt annat: hösten är här, oh yes!
Hösten är ju egentligen min favoritårstid. Alla färgerna som tillsammans exploderar runt om mig - det finns inget vackrare! Men så hände förra året något, också en "första gången i mitt liv"-grej. Höstdepression. Inte roligt någonstans, och nu verkar den visst vara här igen. När gråten är i halsen dagarna i ända, utan att du egentligen vet varför och allt känns bara som en trotsig fyraåring som säger "JAG VILL INTE!"... Då tappar jag en del av den positivt sprudlande människa jag egentligen är. 
Jag är ju fortfarande jag, och det ska gå riktigt långt för att kunna ta bort all min positiva energi, men just "höstdepression" verkar ha blivit ett nytt ord att tillägga i mitt personliga vokabulär. Trist som tusan, och nu är det andra hösten det händer. Men det är ju också en sak att lära sig att leva med, att lära sig att hantera. Det är andra hösten jag har det nu, jag har alltså bara haft en årstid tidigare i min erfarenhets-ryggsäck, och vet således ännu inte riktigt hur jag ska handskas med det, men jag tror att jag kommer att upptäcka det bit för bit under mitt liv.
Så om jag verkar låg någon av de närmaste dagarna/veckorna/månaderna - var inte orolig, inget har (förhoppningsvis) hänt - det är bara så här det är just nu.
Viktigt är dock att omge sig med positiv energi, positiva människor, och ha positivt händelserika dagar.
Har varit låg idag också, obviously, men hade först ett samtal i en timme med Fridis som ju trots allt är lika galen som mig, och då mår jag ju toppen, och sedan kom det bästa av allt - att ringa och prata med Camilla igen!
Har inte hört hennes röst och hennes underbara skratt på alldeles för länge nu, och det värmde verkligen i hela själen att höra henne skratta, och jag skrattade minst lika mycket själv. Om det är något hon kan så är det att få mig glad! Längtan efter henne är dock oerhörd, och varje dag klurar jag i huvudet på när det blir möjligt för henne att åka upp, så att jag får hålla om henne igen. 


De som har läst/följt min blogg ett tag, eller för den delen känner mig, vet att jag inte gillar att vara negativ, och oftast låter jag bli att skriva när det är mycket negativa energier jag har inom mig, men det läge som är nu kände jag att jag behövde skriva av mig om, både för min egen skull och för att andra ska veta att det inte har hänt något. Det är bara så här jag är just nu. Och jag lovar att ni kommer att höra mig skratta dagligen också. Jag går inte runt med hundögon hela dagarna, promise!

Nästa steg i min "hålla-sig-vaken-till-åtminstone-kl-22"-plan blir att gå och kissa, så att kroppen hamnar lite i rörelse, och sedan får vi se om jag klarar av att sitta vid datorn utan att ögonen åker igen, eller om jag ska ta fram målarböckerna.

/ Rebecca