Höga yran...
... Febern...
Tyckte att jag var lite seg och trött igår på förmiddagen, men tänkte (efter några sms med Fridis) att en tripp till Boden och lite härligt umgänge med Fridis och Gustav kanske gör att jag vaknar till.
Så blev det inte. Allt som dagen gick steg också febern, halsen gjorde mer ont och näsan började täppas igen.
Men - att åka och träffa Fridis och Gustav var dock, som alltid, ett sant nöje! Blev massvis med nostalgi för mig och Fridis då vi satt och spelade en massa gamla techno-låtar från tiden då vi gick i högstadiet. Det värmde riktigt till i hjärtat vid några gamla goingar, måste jag säga, och till slut var vi rörande överens om att vi måste ha en fest med techno, alternativt en fest med tema "Millenium 2" eller något liknande. Skulle vara sjukt roligt!
Jag börjar ärligt känna en liten smula ångest över att inte ha någon anställning till hösten. Springvikariat är ju alltid min plan B, men en heltidstjänst känns mer än välkommet. Sökte ytterligare 2 eller 3 tjänster igår, så får vi se vad det kan resultera i. Började kolla upp PT-utbildningar när jag var hemma i Söderham. Det var som att få en stövel rakt i ansiktet. Den billigaste jag hittade gick på 45 500:-. No way, José! Det får nog fortsätta att vara en framtida dröm, helt enkelt.
Å andra sidan så är det faktiskt så här: Man måste inte veta vad man vill göra med sitt liv. Vad man vill bli, eller vad man ska jobba med. Själv är jag en manisk planerare, men jag försöker med jämna mellanrum att intala mig att det inte är så farligt att inte ha den delen av sitt liv planerad. Framtiden står istället helt öppen, vilket resulterar i en hel mängd möjligheter. Det finns inget som säger att jag kommer att bo kvar i Luleå för resten av mitt liv, men det finns heller inget som säger att jag någonsin kommer att flytta härifrån. Det får framtiden visa. Sen är jag ju en "sucker for love", som vi alla vet, så träffar jag någon charmant jävel på en annan ort som finns det ju en chans att jag tar mina väskor och provar den orten också. Ingenting står skrivet, allt är öppet. Kontrollfreak som jag är så är det emellanåt en märklig känsla, men jag har också märkt hur mycket det gynnar mig. Framförallt just de facto att jag inte är bunden någonstans, men också har jag märkt på senare tid att jag inte är det minsta orolig eller nervös när jag reser någonstans. Oavsett om det är nya ställen eller redan besökta. Oron finns inte. Jag känner mig numera lugn som en filbunke med inställningen att "det löser sig". Detta är för mig ett orthört stort framsteg, och jag klappar mig själv lite extra på axeln för att jag har kommit till den nivån.
Ska försöka att hitta någon lagom ansträngande film att fördriva förkylningstiden med och fortsätta att längta tills augusti nalkas.
// Rebecca
Tyckte att jag var lite seg och trött igår på förmiddagen, men tänkte (efter några sms med Fridis) att en tripp till Boden och lite härligt umgänge med Fridis och Gustav kanske gör att jag vaknar till.
Så blev det inte. Allt som dagen gick steg också febern, halsen gjorde mer ont och näsan började täppas igen.
Men - att åka och träffa Fridis och Gustav var dock, som alltid, ett sant nöje! Blev massvis med nostalgi för mig och Fridis då vi satt och spelade en massa gamla techno-låtar från tiden då vi gick i högstadiet. Det värmde riktigt till i hjärtat vid några gamla goingar, måste jag säga, och till slut var vi rörande överens om att vi måste ha en fest med techno, alternativt en fest med tema "Millenium 2" eller något liknande. Skulle vara sjukt roligt!
Jag börjar ärligt känna en liten smula ångest över att inte ha någon anställning till hösten. Springvikariat är ju alltid min plan B, men en heltidstjänst känns mer än välkommet. Sökte ytterligare 2 eller 3 tjänster igår, så får vi se vad det kan resultera i. Började kolla upp PT-utbildningar när jag var hemma i Söderham. Det var som att få en stövel rakt i ansiktet. Den billigaste jag hittade gick på 45 500:-. No way, José! Det får nog fortsätta att vara en framtida dröm, helt enkelt.
Å andra sidan så är det faktiskt så här: Man måste inte veta vad man vill göra med sitt liv. Vad man vill bli, eller vad man ska jobba med. Själv är jag en manisk planerare, men jag försöker med jämna mellanrum att intala mig att det inte är så farligt att inte ha den delen av sitt liv planerad. Framtiden står istället helt öppen, vilket resulterar i en hel mängd möjligheter. Det finns inget som säger att jag kommer att bo kvar i Luleå för resten av mitt liv, men det finns heller inget som säger att jag någonsin kommer att flytta härifrån. Det får framtiden visa. Sen är jag ju en "sucker for love", som vi alla vet, så träffar jag någon charmant jävel på en annan ort som finns det ju en chans att jag tar mina väskor och provar den orten också. Ingenting står skrivet, allt är öppet. Kontrollfreak som jag är så är det emellanåt en märklig känsla, men jag har också märkt hur mycket det gynnar mig. Framförallt just de facto att jag inte är bunden någonstans, men också har jag märkt på senare tid att jag inte är det minsta orolig eller nervös när jag reser någonstans. Oavsett om det är nya ställen eller redan besökta. Oron finns inte. Jag känner mig numera lugn som en filbunke med inställningen att "det löser sig". Detta är för mig ett orthört stort framsteg, och jag klappar mig själv lite extra på axeln för att jag har kommit till den nivån.
Ska försöka att hitta någon lagom ansträngande film att fördriva förkylningstiden med och fortsätta att längta tills augusti nalkas.