mollergisk

Just nu vill jag bara att dagarna och tiden ska gå fortare. Jag vill att denna termin ska ta slut, jag kan få gråta de floder jag planerar att göra på skolavslutningarna till sommaren när det blir dags att lämna alla elever, och framförallt vill jag att det ska bli den 18:e februari så jag kan få gå på mitt möte gällande min framtid. Jag vill, jag vill, jag VILL! Kommer kämpa som attans för att få det att fungera och pepparkorn vore det väl om det inte gick på något sätt. Imorgon är det förvisso dags att börja i aspirantgruppen med tävlingsträningen, och det känns fantastiskt roligt! Jag är spänd och oerhört exalterad över att få komma igång med detta igen, samt att jag får fördriva min tid med något som jag fullkomligt älskar. Tanken var eventuellt också att jag och Fredrik ska åka ner till Umeå nästa lördag för att fotograferas hos The Studio (vi bokade ju en tid för ett halvår sedan, men den sket sig), men då har Fredriks jobb bestämt sig för att de ska ha fest, så det blev visst inget av med den planen, och förmodligen blir det ännu en helg i ensamhet för min del. Egentligen blir det väl två helger till i ensamhet, eftersom Fredrik jobbar igen helgen efter det. Men man vet aldrig, det kan ju dyka upp något som jag kan hitta på. Någon vänlig själ som vill ta mig med på dans någonstans, kanske? Eller bara ha en spelkväll? Eller krogkväll? Eller filmkväll? Bowla? Bio? Konsert på Kulturens Hus? Jag är öppen för det mesta, bara att hojta till!

Jag trivs verkligen inte alls i ensamhet, har aldrig gjort, och går lätt ner mig i humöret när jag är ensam. Inte ner mig så att jag blir arg, men när man ändå får en massa tid till övers så börjar man grubbla och tänka på allt som kunde vara mycket bättre, eller så pysslar man för fullt med självömkan och påminner sig själv regelbundet om hur tråkig man är som "bara sitter hemma" en hel helg. Jag blir liksom väldigt ledsen, helt enkelt, när jag sitter ensam. Många människor behöver ensamtid i olika mängd, men jag är verkligen en sådan person som behöver umgängestid i massor. Att bara ha någon att utbyta ett ord med emellanåt framför TV'n eller vad som helst gör så mycket för mig. 

Förhoppningsvis instiftar man kanske fler bekantskaper nu när man börjar tävlingsträna och också till hösten om det blir någon form av studier. Det är väl alltid tyngst i början när man har flyttat till ett nytt stället också, antar jag, och inte känner så många. När man började på universitet så kom man så snabbt in i bekanstskapskretsar i och med studentkåren och klasskamraterna, men när man flyttar efter kärleken och "endast" jobbar, så är det något svårare. Däremot tänker jag inte säga en sekund att jag ångrar mitt val av flytt till Luleå. Jag fullkomligt älskar Luleå, är oerhört glad åt att jag och Fredrik är sambo, att jag har funnit Frida och Gustav, att jag har kören och ett underbart danssportförbund här uppe. Allt detta är positivt, men jag behöver nog lite mer tid till att bli helt tillsfredsställd med min tillvaro, helt enkelt!
Sedan längtar ju både jag och Fredrik till tusen efter att skaffa hund, men det blir ju inte förrän vi har en ny lägenhet, och hur länge det dröjer det får vi se. Hade varit underbart med en liten fyrbening här hemma att bråka och gosa med! Försvarsmakten hade ju mer än gärna fått skicka hit Fatman en sväng, sisådär en vecka eller två. Då hade jag varit sjukt lycklig!