Var Scar han sig?
Spenderar ännu en dag i förkylningens anda. Jag är, som bekant, sämst på att vara sjuk, och trots feber igår så tog jag mig i kragen och jobbade på studentpuben. Antar att jag skuttade lite för mycket, som vanligt, för idag är jag bannemig sämre än igår. Bakomliggande faktor verkar vara en massage från söndagkvällen, men det kan det vara värt! En superskön massage av världens sötaste i utbyte mot att vara sjuk några dagar... I'll take it! Dessutom har jag blivit erbjuden världens bästa förkylningskur som jag planerar att hämta ut så småningom, höhö!I lördags hade vi en en otäck CSN-sittning (vilket innefattar att det både var tema CSN och Halloween ihopslaget i ett). Riktigt roligt, och jag och Moa vann pris för bästa smink - yay!
Spana in snyggingarna! Vi var utklädda till Scar och en av hyenorna i Lejonkungen. Jäklarns vad tid vi lade ner på våra outfits, och jag måste säga att så pjåkigt blev det minsann inte! Även om vi fick höra en hel harang med olika förslag på vad vi var utklädda till (sonic och tales, jag var en avatar, lejonet och plåtmannen i Trollkarlen från Oz...).
På lördagkvällen fick jag världens bästa Sophie på besök också, så jag for ner till stationen i mina fina outfit vid 23.30 på lördagsnatten och hämtade upp henne. Gissa om folk stirrade på mig när de klev av bussen - haha! Stannade till på tisdag gjorde hon, och de dagarna bjöd på mycket skratt, mys samt lite gitarrlektioner. Så nu går jag bara och väntar på att fröken Sandström ska bli rockstjärna!
Utöver alla skratt och allt mys så ligger fortfarande mina studier helt på is. Även om mamman säger at hon stödjer mig och älskar mig vilket val jag än gör, så känner jag mig som en svikare. Inte bara gentemot mig själv, utan också mot familjen och andra. Jag´är den första och hittills enda i min familj som har fortsatt med eftergymnasiala studier, och jag är inte den som brukar ge upp, men det finns ingen ork... Alls. Så jag är fortfarande lika vemodig som innan jag pratade med mamma. Detta var ju också något som jag och min kurator under sjukskrivningen ständigt diskuterade - huruvudia jag egentligen ger upp på mig själv bara för att jag inte orkar med allt. Hon hävdade att man inte kan vara wonderwoman och klara allt, och att det inte ska ses som ett nederlag när det är något man inte klarar... Jag står inte helt på hennes sida. Jag pushar gärna mig själv till max, och vill på något sätt "bevisa" för världen att "jag kan"... Men just nu känns det som att jag inte kan. Jag försöker att övertyga mig själv om att jag för stunden inte orkar, det är en svacka som jag kommer ur för att jag vet att jag kan, men ibland tar det dåliga samvetet över och det känns som att jag sviker när jag inte orkar. Jag antar att jag kommer att fundera på det här fram och tillbaka nu ett tag. Jag har praktiskt taget bestämt mig för att lyssna på kroppen och sinnet som säger att jag inte orkar... Jag måste bara bli kvitt mitt samvete, hur nu det ska gå till.
Det blir mycket att tänka på nu, men som alltid - det löser sig!
So long, fuckers!
// Allergo